tulan.blogg.se

Min teori är att den yngsta alltid är en bebis. Oavsett ålder. Bebisen slutar att vara bebis när den får ett litet syskon, annars gäller nog regeln om att lämna boet. Och är det pojkar så är det nog när mamma/pappa slutar tvätta, laga mat osv. Vi (grymt generaliserat) vill nog in i det längsta att någon ska vara beroende av oss, det gör vårt liv meningsfullt. De stackars sista barnen blir alltså lite extra bortklemade. Samtidigt vill man ju fostra självständiga, kompetenta barn som sedan blir vuxna. Svår balansgång, men det är så svårt när man är småbarnsförälder att tänka sig att ens små älsklingar inte alltid ska bo med oss. Buhu, gruvar mig redan. Har svårt att vara ifrån mina barn och ta "egentid" blir mest stressad faktiskt. Detta kan låta provocerande för vissa kanske, men jag vill vara med mina barn så mycket som möjligt. Jag tycker ändå att jag kan odla mina egna intressen och inte bara leva genom mina barn. Men de kan (nästan) alltid vara med på ett hörn. Jag förstår att behovet av egentid är olika och inget är mer rätt eller fel. Jag får mitt behov uppfyllt på kvällen när de sover.

 

 Tänker passa på, snart har de flyttat och då kommer jag nog inte ångra att jag varit med dom medan dom faktiskt ville vara med mig.