tulan.blogg.se

Överallt prisas fäder, även de mindre bra. Det spelar ingen roll om de varit alkoliserade, frånvarande, oengagerade, eller bara knäppa. De ville ju väl iallafall. I böcker, filmer och lite varstans får man läsa om dessa enastående, försökande papporna. Sen finns även kategorin pappor som verkar ha barn som hobby, alltså lite kul när det passar dem. De engagerar sig djup i till exempel deras fotbollsträning men vet inte vad deras kompisar i skolan heter. Eller ett exempel på en liten film som cirkulerar på nätet där en pappa "går på date" med sin lilla dotter, visst är det bra att ibland lite extra uppmärksamma sitt barn men för mig sänder det bara fel signaler. Är det så uppseendeväckande att få kvalitetstid med sin pappa att det kallas för date så är något lite skevt.

 

Min man vet vilken storlek barnen har, han vet när de ska gå och lägga sig, dagistider, kompisar, intressen, egenskaper, favoriträtt och så vidare. Men det tar jag för givet, och han tar för givet att jag kan detsamma. Vi är båda föräldrar, utan inbördes ordning.

 

Ingen hyllar en mamma som kapitalt misslyckas men vill väl. Ingen skriver kärleksfulla böcker om mammor som lämnade dem när de var små. Ingen skrattar lite nöjt när en mamma inte vet vad barnets klädstorlek är, vi ska bara veta allt, hålla reda på allt, älska och ge barnen uppmärksamhet. Med detta menar jag inte att mammorna ska sluta men att vi ska ställa högre krav på pappor som inte riktigt vet var de gör, och kanske ibland förlåta mammor som inte har koll på allt.